God kväll jag har nyss kommit hem från simskolan med mina kära kusiner (= Jag tänkte publicera en recension jag skrivit på boken "En Dag" där jag stötte på boken efter att ha sett filmen. Det blir ett långt inlägg nu, recensionen är lång men jag rekommenderar er att läsa min recension för att bli peppade till att läsa "En Dag" och se filmen om ni inte sett den!
En Dag
Tjugo år. Två människor.
David Nicholls
Det finns så mycket att skriva om ”En Dag”. Den är djup, igenkänningsvänlig och väldigt vacker på ett humoristiskt vis.
”En dag” är en roman som är skriven på ett speciellt sätt, man får veta vad som händer den 15:e juli i Emmas respektive Dexters liv 20 år framåt. Boken utspelar sig från 1980-talets England till tidigt 2000-tal. Språket är personligt, när boken talar om Emma så är orden som henne: ordentliga, finurliga och sarkastiska och när boken talar om Dexter är den lite dumstridig, svår, korkad och verkar bära på den tyngsta hemligheten någonsin. Precis som han är.
Deras liv flätas samman eftersom de blir bästa vänner och efter natten i Emmas hyresrum på Högskolan skiljs de åt och Dexter reser iväg. De bestämmer att de ska hålla kontakten genom att skicka brev till varandra. Man får följa deras liv när de växer upp tillsammans, de finns inte alltid vid varandras sida men är ändå alltid där.
Emma lägger ner timvis på breven, fyller de med skämt och smarta kommentarer. När Dexter är bortrest fastnar Emma i små gäng där de spelar teater, diskuterar konst och skriver. Hon känner sig misslyckad och som att hon inte får någonting gjort eftersom hennes stora plan inte var satt i arbete än... Under tiden jobbar hon på en mexikansk restaurang och hon hatar varenda sekund.
Dexters liv känns som ett drömliv i början. Han reser runt och lever livet, raggar tjejer och utforskar världen. I början känns det som att han trivs med det livet och att inget kan gå fel. Men en kväll när han ska skriva brev till Emma kommer sanningen fram.
Han vill hjälpa henne ur hennes olycklighet, ta tag med hårdhanskarna för att berätta att hon är värd bättre, för hon är väldigt attraktiv och har en underbar personlighet. ”Om jag bara kunde ge dig en present för resten av ditt liv så skulle det vara det här: självförtroende”. Han skriver det inte i brevet rakt på pappret men brevet är en kärleksförklaring, Dexter vill möta upp Emma på Taj Mahal för att spendera några månader tillsammans i Indien. Det är enda gången han verkligen försöker uttrycka sitt hopp om att spendera sitt liv med Emma på ett mer seriöst sätt. Han uttrycker sig som att han tror att de skulle ”funka bra ihop”.
Brevet lägger Dexter i exemplaret av "Howards end" som Emma gett honom för att sedan möta upp två tjejer han bestämt träff med. Den ena tjejen stöter på något när hon slänger sig i soffan medan Dexter fumlar av kläderna på den andra tjejen, lite för full... Heidi blir nyfiken av att se det tjocka brevet instoppat precis innanför försättsbladet och hon öppnar det, läser det med förtjusning om och om igen. Med goda avsikter tar hon brevet med sig för att försöka skicka brevet till den här Emma Morley.
Jag citerar Heidi s.55 kap 3:
"Hon beslöt sig att vad som än hände, måste Emma Morley få det här brevet. Men det fanns ingen adress på kuvertet, och ingen avsändaradress för "Dexter" heller. Hon gick igenom sidorna, sökte efter ledtrådar: namnet på restaurangen där Emma jobbade kanske, men det fanns ingenting att gå på. Hon bestämde sig för att fråga i receptionen på vandrarhemmet tvärs över gatan. Det var trots allt inte så mycket mer hon kunde göra.
Heidi Schindler heter numera Klauss. Hon är fyrtioett år gammal, bor i en förort till Frankfurt med sin man och fyra barn, och är rimligt lycklig, definitivt lyckligare än hon hoppades när hon var tjugotre. Pocketexemplaret av Howards End står fortfarande på hyllan i gästrummet, glömt och oläst, med brevet ordentligt instoppat precis innanför försättsbladet, intill en noggrant handskriven hälsning som lyder:
Till fina Dexter. En stor roman för din stora resa. Ha det bra och kom hem ordentligt UTAN TATUERINGAR. Sköt dig nu, så gott du kan i alla fall. Jävlar vad jag kommer sakna dig. Med all min kärlek, din goda vän Emma Morley, Clapton, London
April 1990. ”
De första kapitlen fick mig att tänka på hur mycket man faktiskt bara tänker men aldrig säger. I boken får man följa Emmas och Dexters olika syn på livet, vad de tänker om varandra och rent generellt vad de tänker. De båda tänker samma saker om varandra men ingen av dem säger det. Det finns en gnista mellan dem redan från början men ingen av dem vågar ta steget och de blir bästa vänner fast att de båda är förälskade i varandra. Dexter tänker alltid på vad alla andra ska se honom som, självsäker på utsidan men fruktansvärt osäker på insidan. Han tampas med dålig självkänsla och känner inte sig själv. ”Han ville leva sitt liv på ett sätt som, om någon slumpmässigt skulle ta en bild , så skulle det bli en cool bild.” Ser sitt liv utifrån, vill att andra ska se att han har ett coolt liv. Dexter strävar efter framgång, makt och berömmelse. Hans egentliga dröm är att bli producent men han älskar att vara i centrum så att vara programledare för ett häftigt program som dessutom inkluderar fester, sex och berömmelse efter sändningstid är ingenting han säger nej till.
Emma är eftertänksam, hon ser livet inifrån sig själv, fantiserar om andras liv, analyserar, reflekterar och är fullkomligt kritisk mot sig själv. ”Hon kände inte sig som en vuxen. Hon var inte alls förberedd. Det var mer som att ett brandlarm hade gått mitt i natten, och hon plötsligt stod på gatan med sina kläder som ett bylte i famnen. Om hon inte lärde sig saker, vad skulle hon göra då? Hur skulle hon fylla sina dagar? Hon hade inte en aning.” Emma är orolig och rättar sig själv i huvudet. Emma strävar efter lycka, att veta att hon gjort allt hon velat dagen hon slutar andas. Alla strävar väl efter lycka men Emma är lite dubbel, hon tror att hon inte förtjänar bättre än det som ges henne men ändå behåller hon hoppet om att bli författare.
Båda irriterar sig på sina känslor för varandra, Dexter tänker att det inte skulle göra någon skillnad om han inte träffade Emma någonsin igen men sen ser han ner på hennes ansikte och ser att det är ett underverk. Han kommer på att han inte kunnat slita blicken från henne på hela kvällen och att det faktiskt är därför de hamnat i Emmas enkelsäng på hyresrummet. Vad som bara skulle bli ett meningslöst ligg blev prat om framtiden, blandad sarkasm med allvar och skratt blandat med stulna kyssar. De dricker vin, röker och umgås som att de känt varandra innan på samma gång som attraktionen mellan de växer och det är då Emma ”fegar ur” och säger något finurligt som förstör sekunden.
Dexters föräldrar är vktiga i boken, Emmas föräldrar hör man bara om vid ett tillfälle. Dexters mamma är den som Dexter ser upp till mest, hon är rolig, finurlig och världens bästa moder för Dexter. Han känner alltid att han sviker sina föräldrar genom att inte utbilda sig utan bara ”ha semester hela sitt liv” som mamman uttrycker sig. Något som påverkar Dexter otroligt mycket är att hans största förebild och hopp i livet blir sjuk i cancer. Hans mamma blir sjuk i cancer och Dexter kan inte riktigt hantera det så när han hälsar på sitt barndomshem för att träffa sin mamma så gör han bara bort sig, han kommer dit jättefull, alkoholen hade blivit en slags flykt från verkligheten under åren, han somnar i sitt gamla rum och glömmer bort sin dag som han skulle ha med sin moder. Det hela slutar med att Dexters far kör honom till stationen, i desperation och sorgsenhet skäller han ut Dexter för att han inte förstår vad han håller på med. Dexter blir ynklig på samma gång som han blir uppretad. Dexter står sedan på stationen och gråter medan telefonen ger ifrån sig signaler till Emma. Den enda han vill prata med är Emma.
Ian kommer in tidigt i boken och symboliserar att Emma tror att hon får nöja sig med det som kommer till henne och att hon inte förtjänar bättre. Ian är en störig, klumpig och framfusig kille som börjar jobba på samma restaurang som Emma. Han tycker han är komiker och satsar på stand up. När Emma tagit sin lärar-examen vill Emma gå ut och fira med någon. Dexter är inte närvarande, det är han inte ofta nu för tiden. Så Emma går med på en middag med Ian, där han pratar jättehögt och nervöst, försöker göra sig rolig och Emma bara skäms över honom. Hon går ändå med på att följa med honom hem på en drink, hon tänker att han kan väl vara snäll och fin ändå under den där clown-ytan. Emma blir tillsammans med Ian, de flyttar till en lägenhet i industriområdet och väggarna blir aldrig målade så de lever i ett renoveringsobjekt och Emma jobbar som mellanstadielärare. Ian drar inte in några pengar, han driver bara runt i lägenheten och sen på kvällarna ”satsar” han på sin karriär som komiker. Emma känner att hon kvävs i förhållandet med Ian som inte ger något.
Emma undervärderar sig själv, hon pratar sarkastiskt om sig själv med gråt i halsen. Den enda hon kan prata med är Dexter men när hon behövt honom vissa år har han varit bortkollrad av alkohol, droger och sitt kändisskap som programledare för ett program som går mitt i natten. Emma har dåligt självförtroende och det påverkar hela hennes liv, hon tar inte för sig och nöjer sig med vad hon får. I hemlighet kämpar hon ständigt med sin dröm om att bli författare.
Dexter beter sig som en fullkomlig skitstövel mot de han älskar. Han är rädd för att vara ensam så han har alltid någon tillfällig flickvän han vet kan ligga bredvid honom på natten eller som han bara kan ringa för ett ”Booty-call”. Dexter undviker sina känslor och han tror att sex kan bota hans sorg. Ibland ringer han Emma för att bara säga att hon är en fin vän, mitt i natten och fullkomligt berusad så klart. Emma dras mellan sina starka känslor för Dexter och irritationen för att han kastar bort sitt liv på ”Sex, drugs and Rock´N Roll”.
Emmas självförtroende blir lite bättre när hon hittat sig själv i den förvirrade tillvaron, det förändrar henne och hon lyser av skönhet. Dexter förändras lite mer långsamt. Han mognar när han börjar bli 40 år. Innan dess såg han livet som en lek men efter att han får sparken från sitt programledar-jobb tar han tag i sitt liv lite grann. Detta är efter Emma också brutit kontakten med Dexter för att han blivit elak och egoistisk. Dexter träffar en kvinna, Sylvie som symboliserar allting Dexter inte är och kan bli. Eftersom han utnyttjat alla sina flickvänner genom tiderna tror han att det är äkta kärlek när det är han som dras efter henne och hon som utnyttjar honom. Hon får honom också att skärpa sig. När Sylvie sedan blir gravid och det blivit bestämt att det hastigt ska gifta sig, träffas Emma och Dexter igen på ett bröllop för deras gemensamma vän sen universitetet...
Emma och Dexter skulle kunna vara vem som helst, de hade kunnat bo i vilken stad som helst, se ut hur som helst och alla har vi lite av både Dexter och Emma i oss. Vem vill inte bli bekräftad eller älskad? Vem är inte lite osäker på sig själv? Vem strävar inte efter lycka? Jag känner igen mig otroligt mycket i Emma, när jag läser boken känns det som att jag är Emma, det känns som att det är jag som går på gatorna och väntar på att allt ska bli bättre. Det är jag som skämtar bort något med gråt i halsen. Det är jag som inte släpper taget om en viss kille, alla har vi varit där.
Jag tror att boken handlar om att varje dag i livet är viktig och att man alltid ska försöka att göra det bästa av nuet. Om ungdomen, hopp och framtiden som man alltid har framför sig. Boken börjar med en konversation om vad huvudkaraktären Emma sagt första gången de träffades. Hon hade sagt att hon ville förändra världen eller iallafall hennes lilla del av den.
Hela boken bygger på vad som händer för sent när sanningen inte blir sagd, när man inte vågar ta risker och när man underskattar sig själv.
Boken är precis som en drama-film, orden ger klara bilder i huvudet, om hur allt ser ut och man har lätt att känna igen sig oavsett om man redan har levt med sitt livs kärlek, om man inte varit kär alls eller om man går runt och väntar på sin prins. Man kan känna igen sig i deras personligheter, den osäkra som försöker göra rätt för sig eller den osäkra som spelar tuff utåt men lever med ett svart hål inom sig egentligen. Man kan känna igen sig i det sociala eller när man kämpar så mycket för någonting att man glömmer bort vad man egentligen kämpar för.
Slutet är chockerande, jag blir arg och frustrerad och vill bara ändra på allt. På hela boken, allting kan inte vara som i en saga men man vill alltid känna lite magi. Slutet är som att få en glimt av solid verklighet, som den kan vara ibland. Jag blev besviken men boken gav mig också en intensiv motivation att göra precis det jag vill med mitt liv. Jag visste inte att boken skulle sluta som den gjorde, precis som man aldrig vet vad som väntar i morgondagen. ”En dag” är väldigt gripande, den hugger tag i dig, skakar dig ända in i själen. Den framkallar äkta känslor, äkta hopp och jag vill nästan läsa den igen för att känna de känslorna igen.
Jag rekommenderar denna boken till alla, gamla som unga, kära som olyckliga, killar som tjejer. De som vill veta vad kärlek kan vara för något. För de som vill känna. Som jag skrev, alla kan känna igen sig för vem vill inte bli älskad?
Felicia Flemming
