flamingorosa.blogg.se

 

När man föds är man helt ovetande, ömtålig, oförsummad och inte heller skadad. Man är som ny, helt ny. 

Vad jag vill få fram med detta är att jag undrar var det går fel? Är det precis som det här med hundar, man kan inte skylla på hunden man skyller på ägaren. Man kan inte skylla på barnet man skyller på föräldrarna. Eller är det bestämt som ett slags öde innan man ens öppnat ögonen eller formas det efter valen man gör? 

 

Hur går man från att vara skör, ny och helt intakt till där vi är idag? Vi är stressade, fulla av avundsjuka, vi är flockdjur så vi stöter ut andra bara för att få bekräftelse själv. Var händer det? Vad är det som knäpper till i hjärnan? Kan vi ändra på det?

 

Jag tror på förändring, jag tror att om man självrannsakar sig själv och folket omkring sig så kommer man snart märka hur läget egentligen ligger till. Men det är väl inte samma sak som att vi är rädda? Är det det det handlar om? Att vi är rädda för att bli lämnade ensamma eller att bli så svikna att vi aldrig vågar öppna oss för någon igen... Jag är det. Jag är rädd natt och dag.

 

Varje dag känner jag nya känslor, jag är som den nyfödda bebisen men också som en trettio-åring som har upplevt mycket i sitt liv. Jag känner mig så otroligt ovetande, som att det finns en helt ny värld där ute med nya val som jag själv får göra. På samma gång som jag är det lilla barnet så har jag en gammal själv. Jag är vis, eller jag kan säga att jag är så vis som man kan vara i min ålder. Jag analyserar och reflekterar allting. Det pågår alltid någonting i mitt huvud och det gör mig lite extra galen. Men jag är väldigt tacksam för att jag kan känna och tänka så mycket. Jag tror jag hade blivit en av de där utfrysarna annars. Alla vill vi bli bekräftade, men varför vända det till något dumt. Jag tror mest man behöver bekräfta sig själv. Jag tror att vi är för fega, vi måste lära oss älska oss själva innan vi kan älska någon annan. Kan man inte ta väl hand om sig själv kan man inte det med någon annan heller. Egentligen borde det ju vara så men vi är jävligt bra på att vara goda mot de vi älskar men aldrig oss själva. Vi trycker ner oss själva, vi är rädda, följer strömmen för att vi inte orkar annat. 

 

Jag tycker det är sorgligt. Vi är som små änglar när vi föds och vi har alla möjligheter i världen att bli något stort allihopa. Men vi är egoistiska, trångsynta och framför allt rädda. Vi bli förstörda av samhället, det borde inte vara så? 

Låter jag löjlig? Har jag fel? Vi behöver ingen religion eller några gemensamma regler för att fixa detta, godheten finns inom oss och för att vi ska vara goda mot andra så måste vi också vara goda mot oss själva.